Sitter här och tänker
på vägen genom livet
från nu till då

Förundras
över de känslor
tankarna mig skänker

inför de vägar
jag valt att gå

Undrar stillsamt uppgiven
över vad det var
jag då
egentligen tänkte på

Med det facit jag nu
har i min hand
är det fler
än mindre bra alternativ
jag valde för färden mot min framtid

Men ibland
är det lätt att döma ut
saker och ting med facit i hand
när vi väl står vid
den senast valda vägens slut

När jag tyngd av sorg
känner hur min själ gråter
inför min ovilja gränsande
till handlingsförlamning

inför det faktum att
för att kunna få
gråta alla mina tårar
och skratta alla mina skratt

krävs det att jag mig själv
förlåter

För stunden är det som
om jag betraktar
mitt förflutna
som vore det en
serie stileben

i svart och vitt

där minnen
som väcks
genom associationer
tänder ljus
vilka redan länge sedan
brunnit ut

Likväl
jag vet utifrån mången
positiv erfarenhet
på vägen
vilket jag helt oförlägen
kan hävda styrker min tro
på att det finns fler än en verklighet
utöver den jag nu upplever
alltför övertygande konkret

Vissheten gror
ur det obevekliga frö
av livskraft som i mitt hjärta bor

Det är denna visshet
som leder mig rätt på vägen
de stunder när jag sviktar i min tro

Fick ett oväntat leende idag
på vägen hem
Vackra ögon
och en varmt vänlig blick därtill

fick tiden för en kort evighets sekund
stanna upp och stå alldeles still

Önskar jag kunde ha fångat ögonblicket
blott en liten, liten oavslutad evighets sekund till

likväl det räckte mer än nog
för att jag åter skulle komma till insikt om
varför jag så starkt och obevekligt
älskar livet och dess möjligheter

trots alla negativa tillfälligheter
som stundvis får mig att känna
all kraft och ork förbrännas

Tänk hur mycket ett leende
och lite ögonkontakt
kan förändra livets skeende

nu som då ...

Det här är väl
summan av vad
jag för stunden
sitter här och tänker på

©Peter Stjerngrim