trötthet som vilar
mellan himlarnas
tunga kroppar
du och jag
två änglar
som inte har
någon rot
i världen
en exil
i vårt eget land
en känsla av
att vara utanför
att inte andas
samma luft
som resten
av världen

du och jag
två trötta kroppar
som vilar
på himlakropparnas
stöttor
min tunga som leker
i morgonljuset
har två par
strumpor
på mina händer
jag vet
det är inte
normalt

ögon som speglas
i ögon
tal som ingen
förstår
du och jag
fångna i exilen
i våra tankar
ett steg
bara ett steg
och vi faller
i tystnad