Natt,
                 jag läser Kerstin Han
                 Sartre välter avund,
                 slingrar sig ut
                 där alla fotspår stannat -
                 i handen väg brinner
                 till havet 

                 ett rede av tystnad
                 som inte flytt
                 så lite återstår
                 och ändå allt -

                 vi dricker tillsammans
                 berg av blommor och hav
                 däremellan sitter Gud
                 siar ödet åt dig
                 och dina hjärteslag

                 Han sitter på antependiets
                 vitkalkade vinge
                 och räknar regndroppar
                 Han är inte här
                 och siffran är alltför 
                 välkänd

                 Han pekar med finger på
                 vinter som sluter till sitt hjärta
                 till tomhet av marmorgrav
                 den fuktiga andedräkten 
                 från boninghus
                 och från djur som irrar
                 förbi från den förföriska 
                 månen som hamrar
                 mot sjön
                 
                 Hans speglar
                 mångdubblar hans hjärta
                 och bär det med dig bort
                 - långsam sluter hans ögon
                 - detta är nattens preludium
                 så, vad flyter kroppen
                 när själen sover?
                 och vad vill mig drömmen,
                 andras dröm?