Nästan som att bryta nyckelbenet
Smärtan skär i genom kroppen
Får henne att gnissla tänder
Nästan som att hosta blod
Knäcka revbenen
Krossa knäskålarna
Tjuta över ett klämskadat finger
Det gör ont

Om det ändå inte vore själen
Som det förr i tiden talades om kräftan
Den obarmhärtiga cancern
Är hon livrädd för det svarta hålet
Som äter på hennes livslust
Krymper ihop hennes porer
Gör att hon långsamt dör av syrebrist

Det vore lättare
Att rehabilitera tre krånglande diskar i ryggen
Än att kämpa mot det vacklande psyket
Hon vill gärna kunna peka på en kroppsdel
Uttala en diagnos
Som samhället kan nicka åt
Och säga ”krya på dig”