Hon ville inte gå till skolan. Hon visste vad som skulle hända. Även om tårarna kom blev hon utkörd i trapphuset och dörren stängdes igen. Det var bara att ge sig iväg.

Det skar i hjärtat på mamman när hon hörde dotterns gråt. Men vad skulle hon göra, det är ju skolplikt i vårt land. Hon kunde bara be att allt skulle gå bra till slut.

Även i sällskap med storasyster var hon rädd, för de gick ju inte i samma klass. Men det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa. När alla satt i sina bänkar, innan fröken kommit, hörde hon hur flickorna pratade bakom henne. Rätt som det var så dök en av dem ner på golvet. I handen hade flickan en linjal och med den mätte hon byxbenens vidd. Nu var det modernt med vida byxben och hennes hemmasydda byxor var för smala. Det var ju som gjort att retas för. Hon försökte att inte bry sig, men det gjorde ont inuti henne ändå.

Systern slutade senare än henne, så hon fick gå ensam hem. Även om hon skyndade sig så mycket hon kunde hann de ifatt henne ändå. Rätt som det var så fick hon en glasflaska i huvudet. Det kändes, men tack och lov hade hon en tjock mössa på sig som tog emot det värsta. Flickorna vek av in på sin gata, medan hon fortsatte mot sitt hem. När hon ringde på den låsta dörren kunde hon äntligen andas ut. Mamma öppnade för henne och slöt henne i sin famn. Där i tryggheten fick hon lätta på sina känslor och gråta ut i en kärleksfull famn. Vilken underbar tillgång det var att ha en mamma som fanns där, när hon som mest behövde det.

Saker och moderna kläder betyder ingenting mot att tillhöra en familj som bryr sig och som alltid finns tillgänglig. Det är det bästa och viktigaste av allt!