Så kluven i sin ensamhet att orden aldrig
kunde beskriva,
eller de ord som i affektens öga blev sagda och skapade
plötsligt nya öden,

När tanken aldrig tänktes färdigt innan ord formade
en åsikt som fick såret att spruta blod.

Så många ord som aldrig borde funnits eller existera,
så många ord som fick för lite tid i sin första minut.

Ord som skulle sovit en god natts sömn för att sedan dö
och aldrig lämnat läppar eller spetsen på en penna.

De ord och meningar som skulle ha fängslats långt innan de yppades
och fått avrättas en efter en mot grådaskiga väggar.
Slungats långt ut i Universums utkanter för att i evighet aldrig
lämna det vakuum det flyter omkring i.

Så många ord som skadat och lemlästat och ändå rättfärdigas via
hysterisk stolthet

när allt ändå kunde nollställas via ett ärligt förlåt.

Så många ord som är hatade
och ändå lever och frodas i så många liv.

Varför! När det är så enkelt att inte sägas!

När det är så simpelt att vara tyst,
just när det behövdes som mest.