Vet inte vart jag är längre
Jag är trött
Utslagen
Fastän jag inte gjort någonting
Och smärtan
Den finns där
Hela tiden
Och folk frågar som om den försvinner
Som om jag får andas ibland
Han sätter diagnosen
Den kommer alltid finnas kvar
22 år och kronisk sjuk
Kronisk torterad
Inte alltid
Kan vara lite lugnt
Det finns där men inte lika påtagligt
Men inte ens i närheten till normalt
Kommer knappt ihåg
Hur det var att va normal
Jag tog en tablett
En sån där stark en
Sån jag inte får ta för ofta
Men den funka
Och jag tänka vad bra jag mår
Tills jag insåg
Att de var så de var utan smärta
Jag var normal
Fast inte ens i närheten
För det snurrade
Och jag skulle jobba
Prestera
Och marken under mig gunga
Men inte säga
Kanske får sparken då
för jag får inte sjukskriva mig
följde en dröm och studera
och då fick de ta bort de sju år jag jobbat
så då får jag ingen inkomst
så inte säga till på jobbet
att jag är sjuk
att jag behöver andas
Kanske blir ifrågasatt
Men jag kämpar
Har inte gett upp
Försöker bara hålla kvar
I det sista jag är