Det var år 1913. Anna tjänade som piga på en gård i Sunnemo i Värmland. Hon var i tjugoårsåldern och hade redan tjänat där i ett par år. Hon trivdes inget vidare men hade fått lära sig att man ska vara nöjd om man fått sig en plats och en inkomst.
Men en olycka hade drabbat Anna. En olycka det viskades om i hela byn, ty Anna var gravid och det var en skandal utöver det vanliga då hon var både ogift och oförlovad. Ingen visste ens vem den blivande fadern var, förutom Anna och kanske den blivande fadern...
Kanske hennes kärleksstund i alla fall var lycklig, att hon hade en vacker romans med någon godhjärtad ung man. En man som kanske tvingades ge sig av, eller som tragiskt mötte sitt öde som i en gammal folkvisa. Men antydningarna talade snarare om övergrepp och falska löften.

I mars när födelsen började närma sig, ville folket hon tjänade åt plötsligt inte veta av henne längre. De ville inte ha något oäkta barn i sitt hem. De skickade ut henne i den kalla vintern utan någonstans att gå. Sorgset och uppgivet packade hon ner sina få tillhörigheter i sitt lilla knyte och gick ut.
Men vart skulle hon gå? Hon knackade på hos folk i byn, men ingen ville släppa in henne. Ingen ville riskera att få ett oäkta barn innanför sina väggar. Ingen ville ha en ung kvinna där som det talades om, hur synd om henne man än tyckte. Ingen ville eller vågade hjälpa Anna som skickats iväg från en av de mest framstående herrarna i byn. För vad skulle folk säga då?
Anna vankade runt mellan stugorna och gårdarna i byn men fann ingen annan råd än att börja den milslånga vandringen till sina föräldrar i grannbyn Bosjön. Det var redan mörkt ute, men vart skulle hon annars ta vägen? I Sunnemo var hon inte välkommen längre. Nog skulle hon väl orka, nog skulle hon väl hitta...

Med tunga steg vandrade hon iväg, kilometerna lades långsamt bakom henne. Hon bet ihop och vandrade till tonerna av sina steg och sin oro och vildmarkens tystnad. Hon var rädd och trött och ledsen, och inte blev det bättre när det började snöa och blåsa. Det blev allt tyngre för henne att gå men hon hade inget annat val än att fortsätta.
Ganska snart började vägen emellanåt bli svår att se, och den snötyngda skogen var så likadan överallt i mörkret. Men visst kände hon väl igen sig, tyckte sig se träd och stenar och konturer hon sett förr... Hon ville tro att det var så i alla fall. Någon gång kom hon på sig med att komma bort från den lilla oansenliga vägen för att snart finna den igen. Hennes tankar gick i snäva oroliga banor.
Allt oftare kom hon bort från vägen tills hon vid ett tillfälle inte fann den igen. Hon insåg snart till sin fasa att hon var vilse. Hon sprang hit och dit i panik, kände ångesten välla upp inom sig, kände hjärtat bulta hårt och snabbt. Hur hon än jagade runt kunde hon inte finna vägen igen. Inte heller sina egna fotspår i snön. De hade redan sopats igen av vinden, och så var det ju så mörkt. Hon visste inte alls var hon var.

Länge irrade hon runt i skogen tills skräcken vällde upp inom henne med förnyad styrka, då hon insåg att mitt i allt det hopplösa ville barnet ut. Vilse i den mörka skogen, i den yrande snön, övergiven och utstött födde hon sitt barn i total ensamhet.
Barnet levde och var friskt. Huruvida det var en pojke eller flicka har gått förlorat med tiden. Hon slöt barnet intill sig och stannade kvar på platsen ett tag liksom apatisk. Sen tog hon av sig sin kappa och lindade in barnet i den och fortsatte att gå. Hon var trött och uppgiven, sorgsen och matt, men fortsatte att kämpa för sitt barn som hon höll i sin famn, och de lyckliga tider som kanske skulle kunna komma. Bara hon skulle finna vägen igen och komma hem till far och mor. En hoppets stjärna lyste ännu i hennes själ.

Så småningom kom hon fram till en tjärn. Det kändes lite lugnande med den stora öppna ytan. Men det var ingen tjärn hon kände igen, ingen av dem nära byn. Det var dock ljusare med snön som yrde över isen. Utmattat satte hon sig ner att vila lite. I sin famn höll hon barnet moderligt inlindat i sin kappa.
När hon satt där med barnet i famnen blev hon så trött, så oändligt trött. Krafterna rann ur henne. Vindens sus i träden och över isen var så sövande på något vis. Hon kom på sig själv med att nicka till några gånger. Hon tyckte hon såg en lykta i mörkret, hon tyckte hon såg sin far och mor. Men i nästa sekund såg hon åter bara snön som yrde.
Dröm och verklighet gick inte att skilja åt längre. Ena stunden drömde hon att hon reste sig upp och började gå igen. Nästa stund drömde hon att hon var hemma i Bosjön framför brasan med sitt barn. Tillslut slöt hon sina ögonlock för gott och somnade.

Åtta dagar senare fann hennes far henne vid tjärnen, Gillertjärn. Hon satt alltjämt och höll sitt barn i sin famn även om hon fallit lite åt sidan och barnet delvis glidit ner mot den snökalla marken. Båda var döda, ihjälfrusna, kalla och stela. Hennes far hade med sig en stor filt som han hade tänkt att värma sin dotter med om han funnit henne vid liv. Men när han fann henne död la han filten över henne ändå för att värma henne, och så satte han sig ner och grät på ett sätt han aldrig gråtit i hela sitt liv.
Vid Gillertjärn borde Anna ha fått sin segerkrona för sin tappra vandring i den hemska natten. Vid Gillertjärn borde hon ha fått finna sin räddning för hon blivit så utstött och övergiven. Men vid Gillertjärn fann hon bara sin död.
Någon gång i tiden kanske tjärnen fick sitt namn för att någon jägare gillrade sina fällor i trakterna kring vattnet. Men låt den aldrig mer heta Gillertjärn, låt den heta Annas tjärn för att hedra hennes minne.