tusen bitar
av mig själv
förenas
i en virvelvind
inuti varats dunkel
de tårar jag fällt
för oss
sveps med
och bildar en
regnbåge
i det förgängliga

ditt grepp om
mitt hjärta
är lika skört som
urkalkat ben
det enda som kan
hålla oss fästa vid
varandra
är längtan och
saknaden

gårdagen har visat
sitt rätta anlete
men det vi minns
är bara
prismors ljus
i sommarsolen
jag glömmer det
som mörkret
reflekterat och
sträcker ut min hand
för att smeka
din kind igen