Har dödat tusen hopp,
lemlästat min nakna kropp,
stannat precis innan euforin,
stoppat känslan före magin.

Trånat innan ovisshetens gåta,
vandrat iväg utan att förlåta,
smakat kyssar, varit blek
och varit makaren av svek.

Slagit mig blind på hoppet,
fruktat målet vid loppet,
skakat av längtan så skör
väntat tills jag någon berör.

Det finns så många att älska,
så många att begravas uti,
att välja mina falska löften
så ser du sedan min sorti.

Svärtan är en ensam nyans,
blott en melankolisk dans,
ett rutschack förutan slut,
som fräter ilskt likt lut.

Du ser mig le vid ingång,
lockande blick och sång,
smeker vackert din hand
låter det rinna ut likt sand.

Kysser dina ryggrads kotor,
tar alla dina brända notor,
lovar dig vid skenets vaga ljus
tillsammans blir vi tillfälligt rus.

Det finns så många att älska,
många som kan dö vid din fot,
som kan skönja din doft
och troget slå sin rot.

Du finner mig alltid på natten,
en spegelbild på lugna vatten,
en tröst i gryningens timma,
ett hopp vid ljusets strimma.

Kanske är jag ditt härtats röst,
min varma famn om ditt bröst,
en len kind i cynismens boning,
förfluten puls bortom försoning.

Det som syns och brinner veken,
är blott dina ögon med sveken.
Jag kysste inte din morgondag
för det är blott inte jag.

Det finns så många att älska,
ändå ser du bortom alla svek,
du ger dig nog av den dagen,
då jag plötsligt känner kärlek.