Det är skärande,
bristande och slutgiltigt,

dagen som började
kunde ha varit sådär vanlig men fortsatte sin vandring
mot det som skulle bli slutet

visste innan,
kunde se konsekvensen i blodsprängda ögonvitor,
hur svampmolnen reser sig och tidens slut kolliderar
med viljan att fortsätta,

att leva som ingen av inget
är samtidigt en befrielse då jag lämnar jordskorpan utan kvarglömd sorg,

var inte ledsen, det finns ingen som gråter,
saknar eller förlåter,
det finns ingen som kommer ihåg kyssarna och stunder
av tröstrik hjälp och alla löften om livslångt liv tillsammans.

har följt vägen så som det var menat,
har bestigit de mål som förväntat

förstod aldrig varför du försvann,
varför du gick din väg
och varför jorden slutade rotera,

vill inte möta min skapare,
vill möta den som uppfann ödet,

har redan radat upp tusen förlåt,
fyllt hundra uppdruckna vinflaskor med tårar,
sänkt min själ tio meter från helvetet
och är bara en tiondel från det stup som avslutar,
avslutar allt,

det är sorgligt,
likgiltigt och bedövande.

men nödvändigt.