Doktorerna klämmer på mig. De säger att vävnaderna förslappas (lätt för dem att säga, när de är tio år yngre än jag och pomaderade och med fin blank bil i garaget under sjukhuset och fruar med cigarill med munstycket i käften efter midnatt, och latexkalsonger). Jag har att för mig själv lätt nervöst stilla, vegetativt glosögt, vagt skelande, medan jag letargiskt rättar till toupén; att invänta pungbråcket, hemorrojderna och kanske - sedan, eller före - får jag snällt lov att anpassa mig, ställa mig in på efterverkningarna; på den eventuella rehabiliteringen med eller utan droppställning, fästad vid gåstolen eller häverten eller vad fan det heter. Nåväl, att bli med bråck på både halspulsådern och, samtidigt, de väldiga venerna som transporterar syret till hjärnan dör ingen av.

Man mäter trycket på mina ögon: jag har det i släkten, jag får säkert starr, katarakt eller glaukom, kanske spelar det mindre roll, bara jag inte ser rött oavbrutet, eller svart. Jag får utan tvivel gikt, av tusenårig överkonsumtion av köttet och kaffet; av den blir jag väl med tiden bruten, giktbruten, stapplande mellan kylfack och strumplåda, mellan stövelskaft och spade. Det är rimligen så att jag får sockret och helvetes klåda - ett krafsande föreställer jag mig, dag som natt, med eller utan klädhängare. Men jag har duktigt klarat mig ifrån schizofrenin och lobotomin (för en tornedaling och malmfältsbo är det ju annars inte alldeles givet). Ingen ska behöva surra fast mig med rep på en spark och leverera mig till närmaste sinnessjukhus. Bipolariteteten har jag kanske redan; eller så jäser den i mig i lönndom, vilande, liksom kräftan, väntande; men i ärlighetens namn så tror jag inte på den, eller på bibeln, jag har klarat mig ifrån det slags förr. Är det något som slår ut i full blom en vacker dag när måsarna gapar så är det döden.

Jag har också i mina dagar ätit mängder av siken, den fina matfisken, redan till frukost, så hjärnan kanske fått grundläggande chanser att någotsånär få fungera. Trots arvet av alzheimer. Apropå alzheimern: jag tar det jävligt lugnt. Ingen jävel ska få mig att tro att vägen till hälsa är fyrtiotimmarsveckan. Ingen jävel ska finta bort mig så till den illa grad att jag slavjobbar så pass att jag av pur trötthet börjar slarva bort mina barn. Inget enda svin eller grisansikte ska lura mig att lönearbeta mig till ohälsa. Det räcker så bra tack med det som redan är.

*
Skidåkning. Varför i hela friden börjar jag nu plötsligt prata skidåkning? Ja, det är enda sättet, tror mig. Istället för vedhuggning, som i dagens läge bara skulle te sig romantiskt och löjeväckande. Jag är född på sextiotalet i Lappland, så att. Det är bara att åka, oavsett väder och hälsa. Kärleken? Ja. Jag säger inte mer om den, kärleken, ty den låter sig inte beskrivas, den är mystisk och jag vill inte sjunga om den i dansband eller få dagens ros för den. Men ett vet jag: jag kommer att vara grinigare, kärvare, lenare; otåligare och illrödare i både skinn, märg och förstånd. Vill jag neurologiskt snyftande gnugga mig mot ett sjukvårdbiträdes vita hull så kommer jag göra det. Vill jag rycka i skjortsnibbarna på en direktör och trycka upp honom mot en skrovlig fasad så gör jag det. Jag har inget ansikte att tappa, har aldrig haft: i släktens ögon – på mödernet hedervärda socialdemokrater, på fädernet religiösa och gudsförgätna hjon, eller om det var tvärtom – var jag i decennier en mätbart ingen, mindre än knastret från spisen.

Jag hade aldrig talang för närighet, ej heller för karriär, inte ens en facklig, men som kompensation blev jag duktig på att äta och dricka. Jag tror jag lägger ner det där med att bli en världsberömd ballerina, alternativt vitrysk altviolinist, alla kan ju skriva sägs det. Tänderna har jag aldrig brytt mig om. Kanske ska jag börja med tandtråd.