I sorgens ensamhet lämnar ännu en vän in sin uppgivenhet inför världen. Döden tynger min trasade axel, till minnet av de vilsna ungdomsåren - med alkohol och rock'n'roll - som tapetserade instrumentbrädan till de galna upptågens slagskepp. Detta tidevarv har övergett stockade tårar och klumpar i halsen, trots att jag ser den allt äldre huden på mina händer. Jag känner mig saknad av verkligheten, för man måste ju vidare.

Vad är det som hinner ikapp oss, och varför?