små hårstrån av ditt förflutna
är vackra på mitt lakan,
det blänker sällsamt i solljuset
tusen prismor av färger kunde måla,

kunde lyfta dig över porlande bäckar,
vaka vid ett underbart porträtt av sömn

såg att du började tyna långt
innan du märglades av döende celler,

det sista du tappade
var ditt leende när orken dog
och första löven föll mot en framtid utan nåd

vi visste vad som skulle ske,
hur det skulle ske,

lovade att njuta av livet ändå
till fullo,
för det var ovärderligt

varje liten vattendroppe,
endaste smekande vindpust,
skapade livslust när livet ändå hittade sin bortgång,
små stjärnor av gnistrande ljus gav själen
mening att finna vägen till evigheten

hjälpte dig att andas de sista dagarna,
smekte ditt arbetande hjärta,

kysste din bleka hud som längtade att finna liv igen,
medan solen sakta gick i moln,
skuggades dina konturer för sista gången
mot den solgulnande väggen

det sista jag hörde,

var en lång utandning,
av ett slocknat liv

i min hand vilar dina hårstrån
i min själ vilar du

framtiden är ännu oskriven,
kanske bryter vi naturlagen,

kanske finner vi att sorgen
är glädjens och lyckans moder

vad jag däremot vet,

är att vi träffas snart igen