Förvirringen är total, och de blanka vita arken under mitt pennstift förblir lika blekt fina som oskrivna. Orden accelererar i huvudet och stannar inbrottssäkert i huvudets vokabulärfängelse. Så övertydligt och entydligt likgiltigt att ett invärtes krig slutar i obrukbar neurotisk härdsmälta.
Allt...Precis allt är summan av en påtvingad förändring och mitt anlete visade tydligt sitt missnöje över att vandra på en ny stig. Jag hade ju mitt vinnande lag instoppat rakt in i själen, och jag lyckades åstadkomma underverk. Sen ska girigheten hinna ifatt. Viljan att ha mer när man redan hade nått sin inkompetensnivå.

Förändringsidioten är förvirrat personifierad! Flyendes från sin egen skugga och obrukbar i sin värld av total förvirring. Idiotin bli än mer slående när spegelbilden reflekterar ett ironiskt leende. Krampaktiga rörelser förnimmar en stymmelse av något som omvärlden normaliserat. Samtidigt hörs röster som sädeskvarnen malt sönder och dessa får mig att skrika ut i ett rum med frånvarande akustik.

---------------jag är söndermålad, trampad och förbrukad
--------jag är ett krucifix med besudlat blod
--------------------och sanningsbilder animerat och stukat
är jag den skrikandes utan stymmelse av ord

Min själskrossning kastrerar de få renande tankar som försöker para ihop sig med min självuppfyllande profetia, som effektivt förkastar ett allt. Inom hörs redan den enda sanning som ett religiöst mantra

- DU ÄR EN JÄVLA IDIOT...
--------TRO FAN INGET ANNAT!!!

De få stammande stavelser som skulle kunna nå ut till omvärlden, filtreras så effektivt och målas om att inte ens min egen skapelse skulle kunna tolka de på ett annat sätt. Jag är en mänsklig frånvaro, fastnitad i en förbrukat tändsticksask. Mina små lockrop är egentligen ett hysteriskt hopp om förståelse och hjälp.

----jag är ett innehåll med ett ingenting
----en skriande och hysterisk skald
---försluten och fördärvad skyddsling
------med beslut fattade ur enfald

Förvirringen är total, och jag ser konturerna av mitt verk i osynligheten. Hoppet är bara en enda jävla lögn som stirrar in i själen som ett påhittat perspektiv.

MEN PERSPEKTIVHELVETET ÄR BARA EN VÄN I MIN NÖD!!

Den målar bara om en sanning som redan existerar och där ska jag sedan konstatera något som minsta kvark redan känner till. Rodnaden över mina handlingar är redan så överdrivna, att jag förvillar mig bort i mer idioti för att huvudtaget kunna se någon skillnad på mina förlupna dagar.

Om du någon gång lyckas se mig, så är jag bara en förbipasserande tanke som raderas lika fort som iskall öl i Sahara. Jag----ETT SAMVETE TOMT, klandrar bara mina handlingar alena. Jag--- EN ORSAK, klaustrofobiserar mina felaktigheter i ett oändligt lagringsutrymme. Jag---FÖRÄNDRINGSIDIOTEN PERSONIFIERAD, som förstör alla vinnande lag.

Förvirringen är total
förvirringen är mitt allt
så vansinnigt fatal
är min resa utan anhalt

De kallar mig för något
jag finns där ute...
har du sett mig förut?