den förre fästmannen knackade mig på axeln med ett blött kallt pekfinger där jag satt i min solstol på stranden. jaha, så då var han tillbaka igen. han hade aldrig dykt upp i sommarstugan i går kväll. jag hade fått natta och trösta alla barnen och lägga två eller tre i var säng. tjugoåringen och bäbisen var de ledsnaste. jag kramade båda pojkarna och försäkrade att allt skulle ordna sig.

morfar körde upp bilen i skogsbacken och parkerade den innan MCinvasionen kom. det var tur för knuttarna fyllde hela gatan och gräsmattan, ändå upp i skogskanten. det var häftigt att se så många unga långhåriga män i skinnjackor på en gång.

jag hade åtagit mig recensentuppdraget fast jag inte visste mer om evenemanget än att det ägde rum i Gamla Teatern liksom konserten. dirigenten muttrade lite över att jag skulle vara frånvarande under repetitionen, men jag stod på mig. jag var ju handplockad för uppgiften. jag träffade teatergruppen i parken utanför byggnaden och den publik som snart samlades blev ledd till ett bostadsområde där skådespelarna vällde fram ur trappuppgångarna och förevisade smakprov ur ensemblens kommande föreställningar, fyllda av mytologiska gestalter, afrikanska associationer och förklädda apor i rullstol. min gamla kompis spelade en av huvudrollerna i den senaste uppsättningen. hon log uppmuntrande åt mig och försäkrade de övriga om att jag skulle skriva en utmärkt artikel.

den vita katten var både gammal och sliten, lite plufsig och tufsig, men pälsen var mjuk som silke, och när den svarte hannen bjöd upp till dans tackade hon ja.