Sekundärt och och irrelevant men ändå
tar det all kvarvarande tid jag har medan
lungorna fortfarande andas.

Hatar genomgående ordet, kunde,
nedslås av tanken som tynger skuldran
och pressar mitt anlete mot blöt och evigsdjup lera

Det liksom passerar i revy,
att åtgärder enbart tillhörde det förgångna
att historien bara fanns till för att berättas
och att skulden aldrig kunde raderas.

Klockorna har slutat ringa för länge sedan
och marken är redan erövrad.
Alltet är en vacker känsla
men den skapar lika mycket hål som den fyller igen.

Så många lik som kasserats och malts ned till brukbar jord.
Allt för att framgången skulle mätas i poäng,
allt för att tingen skulle lé avundsjukt mot överflödets meningslöshet.
För bakom hörnet skulle lyckan finnas
bara så fort jag vunnit över begränsningen och ordet oändligt.

Det kommer ske vilken sekund som helst.
När som helst!
Det är ju enkelt i sin teori.
Bara jag kan få klockan att stanna.