|
|
Ansiktstårar
jag trodde på dig
och på dina blåtandade ord, dina frusna blickar, ditt underbart sällsynta leende,
du skrapade mig i asfalten, frös mig till is och
etsade min talan djupt in i betongväggen
men jag trodde på dig!
alla ord som studsade mellan brutna väggar
och de drömmar som målades upp i dagsljus
alla löften som sköts upp med nyårsraketer
och alla sanningar som låstes bakom gallerprydda ståldörrar
krigshandlingar tidiga morgonar och de förbjudna samtalen innan midnatt, dina ansträngningar att hata de oliktänkande och förpassa grundlurade åsikter till skymningslandets antiparadis
gropar med avsatser djupare än det mänskliga förståndet var en plats för de som trampade på dina tår och krigskonflikternas fronter ökade i antal vid alla väderstreck
men jag trodde på dig
lögner var för andra
den påhittade sanningen låg och lurade lögnen in i sigillåsta kaninburar
ett lika med var ett allt av ett brinnande ljus som sakta skulle släcka de små belysta hoppen i förståndets kammare
jag trodde på dig, även när du släpade mig genom träskmarker av ansiktstårar, medan månljuset släppte fram de skuggor som ruvat bakom mitt ständiga tålamod
jag trodde på dig ända tills lögnerna slog mig ned i vattenpölens rödfärgade vatten, där drunknade min världsbild och jag for igenom ett Universum som jag inte kunde förlika mig med
bortom smutsen fanns det vackra,
men jag kunde inte längre värja mig, hur mycket jag än ville
blev min tro till tårar som bildade hav av längtan
något vi aldrig haft
Prosa
av
Max Poisé
Läst 230 gånger
och
applåderad av 8 personer
Publicerad 2016-04-16 20:01
|
|
|
Anya
Det här med att känna tillit för en annan människa är komplext...och litar man på någon som det sedan visar sig har svikit en är det mycket smärtsamt. Det visar du med dessa ord.
2016-04-17
|
|
|
|
Solstrale
men jag skall berätta för dig... Ha trösten i ditt hjärta kvar, det har kommit en fågel som är blå till mig. Hon berättar att jag skall berätta för dig, att om du berättar bara om allt du tror en blå fågel kan vara och bli, då skall du i ditt hjärta åter bli fri... Älskvärd poesi som är svår och djup men just så som det vill och ska vara! Kram!
2016-04-16
|
|
|
|
Gisela Nordell
"skuggor som ruvat bakom mitt ständiga tålamod"..."ett allt av ett brinnande ljus som sakta skulle släcka de små belysta hoppen i förståndets kammare" väl beskrivet hur Svek känns, långvarigt förtärande Svek...så hemskt när lögn blir sanning och till slut vet man vare sig ut eller in och när man så älskar den människan är man beredd att förlåta allt länge, länge. Men har man väl gått igenom denna eklut, så låter man sig inte luras en gång till,ögonen är öppna och man väljer att älska någon som är värd ens kärlek. Hjärtat blir än större av alla prövningar och lyckan kommer åter.Väl förmedlat om det svåra att älska och bli sviken, sårad och förrådd.
2016-04-16
|
|
|
|
DominiQueen
Vackert en Tillitens starke man, så skör i hjärtats blom, visst Du skövlades, dog lite grann, och ja min vän, det gör ont att dö, jag vet så väl, mitt naiva hjärta och jag hemvist för de som likt vampyrer när sig på godtrogenhet och älskar att bli lyfta... Men!!! Till skillnad från vampyrer och parasiter är vi våra egna skapare. Vi är som blommor, hälften människor, hälften blommor, och vet Du Max, nu är det vår, med ljus...
Det gamla multnar bort, blir mylla av näring, lärdom och insikt.
Så rika vi är, inte bedragna, inte nedslagna, inte allt det där som ger tårar... Vi är överlevarna som aldrig slutat tro...
Visst är det vackert?
Lika vackert som Din poesi även om jag bara tror på ett: Victory.. :-)
2016-04-16
|
|
|
Nästa text
Föregående
Max Poisé
|
