Sentiden strålar genom solid betong
och följer mina steg medan jag virilt
försöker fånga sekunden i sin flykt.

Det är inte enkelt att vara jag,
som onanerar till varje kvinnligt objekt
och särskiljer kåthet och kärlek.

Så enkelt att falla samman och inse
de svagheter som kuken ger och de tankar
som ständigt grumlat ens sinne.

Vill så gärna,
kan så lite
och visar alldeles för mycket

medan fjunen växer från haka
och pubishåren fastnar i gylfen
efter fyra folkisar som gör sig påmind.

Längtar efter den ensamma stunden där
jag och min penis plötsligt är synkroniserade
och vi vill samma sak medan kärlekens lust
stryker min tokfeta och aknefyllda panna till
realismens gråa vardag.

Har just satt min första potatis i landet vuxen
och inser att mina första steg in i den snitslade banan
av ansvar och konsekvens skönsjunger den enda sång som
finns kvar i repertoaren.

" what shall we do with a drunken sailor..."

Sen somnade jag med kuken i handen i hopp att imorgon
ligger en riktig kvinna bredvid...