Har suttit med ensamhetens snuttefilt
sedan gravitationen startade
en bloddroppe som färgat en hel
värld av symbioser

där jag aldrig fick plats

du har sett mig,
du kanske ser mig nu,
hur jag hukar mig för dina blickar
och rättfärdigar min ensamhet med ett
halvt uppdrucket ölglas mitt emot

för det är ju inte din sympati jag söker
det är din kärlek

men jag fick aldrig plats

utrymmet i Universum hade inte riktigt plats
med min kropp och mina blickar,

ändå finns jag här och andas samma luft
som du,
samma känslor och drömmar

lika salta tårar när jag gråter
och likadana ögon som suktar

vinden smeker mitt ansikte lika vackert
som den smeker din mjuka hud

vi lever i samma värld du och jag
och om du fokuserar dig ordentligt
så kanske du kan se mina konturer

min enda önskan är vare sig konstig eller komplicerad

vill bara kunna ta min plats,

men det är alltid för få stolar
alltid för få utrymmen
och en alldeles för liten värld

för att jag ska kunna finnas till.