Det var så märkligt igår.
Det var egentliga dagen för visning av vår lägenhet. Men annonsen låg ju bara ute ett dygn drygt, för det kom en fin köpare, via mäklaren, och tittade och blev kär i den och takmålningarna och kontrakt skrevs på skärtorsdagen (han skulle vara bortrest veckan därpå, alltså denna, då visningen skulle ha varit).

Annonsens första bild ligger kvar i listan på Hemnet, men det står borttagen före visning på den och man kan ej komma in på annonsen sedan skärtorsdagens kväll. Men många hann ju se den innan, drygt ett par tusen visningar, och där stod öppen visning, som igår kl 17-18.

Dock... döm om min förvåning ... när jag styrde cykeln in på vår lilla gränd efter arbetet igår.... Fullsmockat! Sällan jag sett så mycket folk på den gränden, om någonsin. Högljutt, glatt pratandes, skrattandes, en viss spänning och förväntan låg i luften. Jag anlände nästan precis kl fem, hem, klev av cykeln och banade mig väg genom folkhopen, lutade så cykeln mot väggen, ställde mig i vår port och sade med hög stämma att visning som annonserats förutgågna vecka tyvärr var inställd, då lägenheten redan var såld, jag förstod att de som stod här inte noterat att den var borttagen, annonsen...

Det blev alldeles tyst... Man skulle ha kunna ha hört en måsfjäder falla... Sorlet hörde med ens upp. Några sekunder varade tystnaden.... Så utbröt ett tumult av sällan skådat slag... folk väsnades och viftade med armarna, slängde ur sig förbannelser, skrek ut sin förtvivlan och ilska över att ha blivit snuvade på denna visning och krävde att ändå få komma in och titta. Några sa till och med att köpet måste gå tillbaks eftersom de blivit lurade tyckte de, det var oetiskt. Jag försökte förklara att vi ju redan köpt ett hus innan försäljningen av vår våning och att vi ej vågade vänta. För trots att många kanske skulle vara intresserade så är det ju inte säkert att det blir sålt i tid. Det var inte helt lätt beslut, men kändes ändå bra, bäst.

Nåväl... hopen av människor vägrade flytta på sig, de trängde sig på... Men så hördes plötsligt ett ilsket skall, ja flera... och det var Rufus! I sällskap med pappa Elie, efter eftermiddagspromenaden. Han som alltid skäller på minsta lilla rörelse på vår, hans, gränd, nu blev han verkligen förtörnad och liksom drev skocken av människor ner mot hamnkanalen. Det gick undan, folk blev vettskrämda, och en efter en föll över kanten ned i det kalla vattnet. Nu kunde turligt nog alla simma, och djupt är det alls icke, så de flesta tog sig med hast över till andra sidan, klev upp, ruskade av sig vattnet i varma kvällssolens sken, kanalens väta i droppar fyllde glittrande luften för en stund, och så gick de helt lugnt in på Ica för att fika. Emedan jag och Elia och Rufus gick in i vår boning för att dinera.

Ja, det var kalabaliken på Vattugränd det, den sista mars anno 2016, i Vänersborg..

(Bilden ovan är en del av takmålningarna i våningen, som ni nu får en glimt av..:) )