Fyrljuset syns ännu
men det ebbar sakta ut
snart min vän
är det helt mörkt

den sista ledsagaren dör
och genomsyrar en värld
som springer mot avgrunden
och kvar är mörkret som
redan börjat fylla kroppar efter kroppar

ledsamheten är inte dess faktum
det är att vi såg det hända
utan att göra någonting åt det,

rädslan är inte ett vaccin
som ändrar historiens gång

har fortfarande min hand i din
trots att vi redan vet vad som snart
kommer att ske

har fortfarande min blick fäst mot dina
rädda ögon

ingen fortstod hur viktigt ljuset var,
hur brustet kunde läkas av små strimmor
av knappt märkkbar nyans av prismor,
som räddade de fragment som kunde
ha skapat nya världar

jag ber om ursäkt min älskade
att jag var lika feg och ignorant
som alla andra vilsna

jag ber på mina knän att vända
tiden tillbaka så att vi åter kan reparera
allt som har gått fel

när ljuset väl slocknar
följer allt liv med i dess vårflod

jag är rädd

tom och nedbruten

snart,
snart

är allt över

snart,
snart

är allt mörkt.