’vi träffas i en glasblåsa’
sjöng Lemarc, som jag trodde var Ledin
men mamma pekade finger
sänkte min volym och jag lät drömmarna vandra
långt bort härifrån
de byggde mina drömmar
de fick mig på fall
musiken fanns i mitt hjärta

det började som en sanning
nära mitt hjärta fanns en lust
som du sakta svepte förbi med ljumma vindar
och jag önskade
att du skulle stanna upp och titta förbi
med ditt blonda hår, blyertspennan i ditt hår
som aldrig skriver
håller varma lockar i form

sakta försvann min illusion
lämnade plats för fantasi
för de är två olika ting, fast med nästan samma innebörd
du stannade aldrig upp, virvlade alltid förbi

jag vet att allting jag säger kan användas emot mig
om och om igen
fast jag inte bryr mig
då du verkar ha utvecklat ett hat
under den tid jag var borta
nu viskar du små bokstäver i mitt öra
allt blir nog en tragisk liten dikt
’för du kan inte älska
kanske knulla
men inte älska nån alls’
sjöng Lemarc och la ifrån sig sin gitarr
och gick hem.