Stagnelius satt och blickade
ut mot den fjärran horisont
mot arabiska lustspel och fagra land

Här ägde han blott en torftig dräkt
hans skaldande försvann som vatten
i ån som rinner mot havet
och späds ut i mäktiga vågor

Så vart hans liv inget mer än luft

Men ack denna ande, en stjärnklar natt. Följde dock inte längre än ett samvete förlorar sig i sig självt.

Så var jag var dag, skrev han, ett förvanskat löfte. En tid som alltid var fel klockslag. Åh denna sköna ängd och i ängslan den dock förgå.

När hans sista penna till sist brast under hans själs tyngd, så lättade hans kropp. I graven sjöng han den eviga dikt han aldrig han skriva. Den som sammanfattade allt i ett. De orden som var så lätta att bläcket var för grovt.

Åh denna måne!
Och dock var han nu inte fjättrad
Åh dessa eoner!
Och dock var hans källa evigt släckt

Jag kan inte låta bli att tänka på Stagnelius när jag ser vår värld. All denna inre skönhet som är instängd i kropparnas tempel. All denna sång så klagande förborgad. Men utan hans dikter vore vi redan från början förlorade. Ja, ett geni bär inte sig självt. Lyfter dock upp alla andra.