Jag står på sorgens torg att straffad steglas
som högt ur låga lustar låter löjen
från mången man förströdd till folkenöjen
i tron att se en bruten bror besegras.

Jag ser er le där leders ekrar reglas
i hjulet gjutet stumt mot beneböjen
och snart skall kropp kringsvingas liksom flöjeln
där bröstebunden sorgekorg förseglas.

Men mänskodomens lott är hånfullt döma
häröver skammen skänkt av skymtad svärta
i brodersbröstet brottsligt modbestulet.

Jag stiger steglad bort på leder ömma
att sänka särlingsskrän som smakat smärta
och resa trotsig tro ur hjärtehjulet.