Jag behövde någon. Någon som tog emot mig. Höll mig i regnet. Strök mig. Över håret. Över höften. Lyssnade. På mig. Genom vintern. Och natten. Vargtimmarna. Kanske tog det överhand. Framför mig. Vid min sida. I min packning. Den som skulle vandra med mig. Jag vandrade aldrig. Jag satte mig vid bäcken och lät vattnet flyta förbi. I sin egen takt. Kängorna låter jag hänga över axeln när jag nu ska vada i det iskalla vattendraget. Jag hör av mig när jag når andra sidan.