Det var ett vågspel
när jag lät mina fingrar finna vägen
genom huden,

spända ansiktsdrag fann sitt lugn,

och brösten kunde mötas utan efterspel.

Vibrationer som gav födelse åt ett annat liv,
när blickar blev hemlösa och konsekvensen
lämnades åt sitt öde.

En pastische av frihet,
ett värmeljus när kalla kårar arla ven,
och fötter som möttes där täcket tog slut.

En balans som störde naturlagarna
och begravde alla medärvda sanningar.
Ett centrum utan gråa förorter.

Kunde kyssa din nakna ryggrad som aldrig tog slut,
måla små hjärtan med fingret,
såg att tiden, tidlöst dog och stannade.

Du fick min ensamma kudde,
som smekte din hud tills
ljuset längre inte kunde synas mellan våra blickar.