Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Process


Knappt märkbart glider jag än en gång in i processen. Vilken dag den började vet jag ofta efteråt. Livet blir plötsligt och sakta tyngre. Drömmarna mer detaljerade. Jag vaknar med oavslutad känslor. Ligger kvar länge. Försöker fånga upp en tråd. Försöker förstå. Får svårare att tänka logiskt och blir osäker på min förmåga. Vad orkar jag? Vad törs jag? Vill inte hamna i soffan. INTE soffan. Igen. Dagarna ihopkrullad som en maggot i en burk med litet livsrum minns jag som skrämmande, hotfulla, hjälplösa och eviga. Knappt något andrum. Nu får jag allt svårare att andas. Det är tungt. Det känns som om någon står på min bröstkorg. Jag släpar ett betongblock efter mig där jag går. Mellan mig och mina medmänniskor växer avståndet. Hör de när jag pratar? Förstår de vad jag säger? Tvivlet byggs på för var dag tills jag inte tror för en sekund på livet. Jag är besviken på livet. Besviken för att det gjort mig så illa. Känner mig snuvad. Lurad. Tröttheten tar ett allt större grepp. Blir det soffan ändå? Det blir säkert soffan. Varför skulle jag komma undan den här gången? Orkar min kropp? Jag vågar inte planera. Rädd att bli besviken. Rädd att göra människor besvikna på mig. Jag föddes för att glädja och stötta. Inte för att vara till besvär. En osäker bricka i ett spel som inte går att lita på. Jag har hamnat i en ond cirkel. När var det det började? Två veckor sedan! Är det inte dags att det bryts? Hur bryter man en ond cirkel? Kan jag göra något över huvud taget? När jag börjar tro sluts cirkeln mer som ett hot om vad som händer när man tror. Jag tvivlar. Misströstar. Gråter. Jag gråter varje dag. Ser mig själv förflytta kroppen framåt i sysslor. Som en robot eller ett minne. Vad var det där? Var det en ny känsla. En annan sort, som jag känner igen som bra. Blir spänd. Våga inte tro! Jag vågar inte tro. Det är en sådant kort avstånd mellan hopp och förtvivlan. En förrädisk tunn tråd. En stig mellan ljus och mörker Insikten om tokigheten i det jag upplever slår mig. Var jag tokig? Är jag fortfarande delvis kvar i galenskapen? Jag är Teskedsgumman. Rädd att bli liten som en tesked när jag som bäst behöver min storlek. Hur vet jag när jag kan lita på min storlek? Min storhet. Livet. Så en dag är det plötsligt bara. Jag är. Det är. Jag ifrågasätter inte. Ser framåt. Förstår ännu mer av sammanhanget. Varför och hur. Tror. Glömmer. Gömmer. Till nästa gång




Prosa av Åsa GuThe
Läst 287 gånger
Publicerad 2016-06-24 00:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Åsa GuThe
Åsa GuThe