I dina händer är jag ett svart salt
har jag varit
några framtänder krossade av åtrå
ett strött ögonkast, utan gråt, med gråt
jag rinner så
kullrar över nagelbanden
äter mig in
fyrtal i vind
tårkanalerna krasar av kolet
krossade av hungerlösheten
du har lite gåshud, kullarna vid Verdun
jag kommer åt den också, jag stannar vid den, lägereldar i tusch och
jag reser mig på ena armbågen
borstar salt ur ditt hår
sätter en tennkrona på ditt huvud
fyrkantig, taggig, utan gråt
med glasmedaljonger
det som faller oss in
du har smala armar, smalare
som ljusstrålar, silverfattigt brus
tvåtal tvåtal tvåtal
det oerhört enkla
salt ur ditt hår
det förfärande ansträngningslösa
jag putsar med handen mot glaset, spottar
putsar igen
om du vore tolvslaget, överslaget, utanför risken att skadas
av det som faller över oss
dörren är öppen
mårorna blommar i tunga klasar
ytterst på stjälken
dess själva mening
de liknar andetag under vattnet
och jag har uppträtt så
du visar var du tatuerat en lavendel
du berättar hur  du tagit bort den
dina ögon svartnar till skrov av salt
du talar, gardinerna slår
man hade kunnat resa master
expeditioner, låta tusen fingrar vitna mot kanten
hölja dem i ditt hår
ännu smalare, mellan ljuset
sätter en eld
ber den
vara stilla