Jag kunde inte sjunga mer -
jag föll i egen lunga ner
och föll
och föll
att falla,
och ser, fastän män inte ser,
hur trohetstungan överger
där mollen syns uppsvalla.

Och läppar som jag länge kysst
de slöt sig oförtrutet tyst
kring dikter icke skrivna,
och ord som gjorde lyckan nyss
de samlades i jordabyss
vanmäktigt övergivna.

Men ännu är jag samma man
som mycket vill, men inget kan
i dryckelsens kantina,
för kärlek sann är föga sann
och allt ditt höga öga fann
bestal du, Katarina.

Man kanske borde stänga sig
att hängas ned, och stränga mig
med metalakustiken,
och runga i en tungsint ton
med unga mäns massbataljon
i marsch mot nylyriken.