Det började i andra änden. Mellan tjugo och trettio års ålder levde jag ensam, drack under en golvlampa med storblommig skärm, vilken om och om igen föll åt sidan. Hade katt som jag mestadels avvisade med en viss upplevelse av att det var jag som var kränkt, inte katten; lät mig betittas av ledsen pelargon. Jag stod ensam i fönsterlös kokvrå, arbetade med konservöppnare och sillburk medan jag knixade med knäna och vrickade till med händerna och kanske knäppte jag med fingrarna åt en jullåt från fyrtiotalet ur en liten transistorradio täckt av en legering av fett och damm. Jag tog mig åt ryggslutet till efter ett eller flera obehandlade ryggskott från arbetet som vårdbiträde på Sabbatsbergs Sjukhus (jag bad aldrig om hjälp vid tunga lyft, obegripligt hur somliga kunde be om hjälp). Jag har svårt att tro att jag gnolade – men det kanske jag gjorde – där jag promenerade med underarmarna i kors över bröstet; gick där mellan droppande kran, surrande kyl, spisplatta, trasmatta och sedan vidare längst ut, så långt jag nu kunde komma i en bostad på 27 kvm; till fönstersmygen där min kopp, mitt glas, min burk, eller min flaska stod. Ibland knackade det på dörren, då kokade jag kaffe och sträckte mig – utan att upphöra med att ha benen i kors (vippade jag på den foten som hängde löst?) - efter brännvinet (jag hade självfallet gjort en paus för att öppna dörren och för att sätta på kaffet och för att sedan låta det sjunka, och för att hälla upp till mitt främmande och till mig). Vid lägenhetens enda fönster, ut mot gården, från fjärde våningen, ville jag få syn på någon som just böjde sig lite ner och drog av sig stickade tröjan så att håret började spreta åt alla håll, eller ännu hellre vred armarna bakåt och knäppte upp en bh så att brösten föll ut. Jag fick diskret följa en kvinna från det att hon första gången tog hem en karl (en med slips och portfölj), över månaderna med havande mage, till småbarnsliv med plättar och ballonger, låtsaskrut och Lille Skutt.

*
Som liten satt jag i en överbyggd betongtrappa. Huvudet var stort på tanig hals, knäna delade upp smala ben och på ryggen kunde man spela harpa. Jag brukade peta på en skalbagge, och när det inte var sommar längre på avslagna biten av en istapp med grus inne i. Att det sedan blev kallt, först om ändan och sedan upp över ryggen, gjorde mig inget: då vred jag bara blodet från hud till skelett och lät skallen bli en befolkad farkost, ett akvarium, ett menageri, en cirkus, ett träsk bräddfyllt av paddor, krokodiler och odjur. Då jag, vid mammas rop om mat, reste mig upp brukade jag ta sats, spurta - och med knytskorna glida så fort jag kunde över en isfläck. Föll jag så gjorde det just inget.

*
Hon ringde hon från cyberkontakten, hon var väntad. Hon skulle ringa den här tiden (precis när jag svalt sista sleven med gröt, annat var det med Kajsa som alltid ringde på dörren då jag just tvålat in hela mig). Första gången i telefon, ja... För några timmar sedan hörde jag hennes röst för första gången, jag hann inte svara, den fanns i telefonsvararen, den var jag nöjd med – den bästa klangen med ett bra sätt att lägga fram orden på och tystnaden där emellan – jag lyssnade på den, rösten, då jag gick från jobbet. Den väckte hopp i mig: hon, nu, nu är det hon, hon för mig (hon var inte rädd, hon ville; hennes, ja, aptit hade väckts av mina ord i fyra fem mail – jag vet av erfarenhet att jag kan locka med ord, också hennes svar fick mig att hoppas; hennes berättelse om henne – fragment, små delberättelser och hela novelletter; de fick mig att börja tänka att det kommer mera; att jag får veta mer; att hon vill berätta om sig för just mig). Hon ser bra ut på fotona som hon lagt ut på den där digitala mötesplatsen: olika uttryck för varje kort; lekfull, sinnlig, sensitiv; med katt, med häst, med kaffekopp; eller helt enkelt utan allt annat än sig och sina hängande händer rakt tittande in i kameran. Tänk om det är hon, för mig, som vill mig - jag henne. Jag hade för en knapp vecka sedan, mer var det inte, snarare mindre, plötsligt råkat henne – knappat runt på min telefon sådär lite på måfå, ni vet, klädd i löst sittande kalsonger, kliande mig i skrevet; ömsom på sängkanten, ömsom gående mellan kök och hall; knappast ragg på krogen om man säger så… och – faktiskt, ja, jag är inte helt bottenlöst utan självkänsla: hon hade råkat mig. Påstod jag annat vore det lögn. Vi sände varandra – sa jag det? - fyra mail var: hon berättade att hon firat då hennes pappa dött; hon skrev att hon inte hade några släktingar, och att hon ville bo i skogen (allt detta sammantaget ingav hopp och väckte min längtan, och det där med regelbunden kontakt med barndomsfamilj är för det mesta bara djupt beklämmande).

Nu, alltså: nu. Första gången i telefon, ett levande samtal, nu. Ja: blodet rusade i mig, jag ansträngde mig för att staga rösten, men lät den samtidigt få vara som den är just nu: skör, stark för att jag står ut med att den är skör. Hon pratade om sig, med en fruktansvärd hastighet (körande bil), en tredjedel av orden föll av tekniska skäl bort, jag fick själv fylla i. Men det var ändå allright eftersom hon ville prata med mig, hon ringde frivilligt, och också för att hennes prat tvärnitade och hon frågade ”med dig?”. Jag tyckte inte jag var fumlig eller trög medan det pågick (högst tio minuter). Efter att ha kastat mig omkring i detta hastiga telefonmöte med en röst jag i realtid aldrig hört förut, förhållit mig till eller talat med - som en gymnastiksko i en torktumlare - säger hon (Mona heter hon förresten, hette, det var ett bra namn, jag gillar namnet Mona, alla jag känt med namnet Mona har jag tyckt om, en av dem har jag rentav älskat med, och troligen älskat en månad eller två, kanske ett halvår, kanske ännu) att ”jag har inte tid och plats för en relation, jag jobbar mycket, är inte i Stockholm igen förrän till hösten, och jag vill egentligen börja med att mer än två eller tre timmar varje dag ägna mig åt kundaliniyoga”. En minut före denna utsaga frågade hon mig hur gammal jag var då jag kom till Stockholm. Varför frågade hon mig det om hon bestämt sig för att avsluta? Jag berättade mekaniskt, gestaltade inte.

Nej, hon ljuger säkert: hon hörde min röst. Det var den, det var därför. Trög som sirap den där, tänkte hon: ”han vevar ju om och backar till saker vi redan pratat om. Inte mycket till intellektuell spänst där inte. Åka kana med honom, knappast! Dansa? Simma ikapp? Ha!”. Jag svalde tappert, knep ihop och var artig och sa lycka till med dina blommor (hon hade i ett mail hunnit berätta att hon tyckte om att vara i sin trädgård). Hon sa: det blir bäst såhär (vad fan vet hon om hur det blir – för mig, för henne), och ha det så bra i skärgården (jag hade som svar på hennes ”med dig?” sagt att jag skulle till en ö med jobbet – kick off - och att jag personligen mest såg fram emot en roddtur på havet och en bastu medelst kastandet av kropp i sjö. Ingenting hade jag sagt om mina framtidsvisioner – fan att jag inte nappade improvisatoriskt; tog den möjligheten! Som en senil i trä hade jag bara meddelat henne det jag hade rakt framför mig, det helt grå stundliga, grunda).

*
Hur länge ska det vara rött i toalettvattnet efter att man ätit rödbetor; en, två eller tre dagar? Varför kommer muskelvärken först tidigast på andra dagen efter man har tränat? Hur ofta ska man tvätta fönstren?
Ensamhet. Varför sitter du där för dig själv? Är du poet? Sitter du och filosoferar? Funderar du på hur du ska lösa ett problem? Nej, jag tycker det är skönt, jag vet inte, jag har inget direkt i huvudet, ingen plan, kanske börjar jag snart gråta för att jag inte är den viktigaste för någon och för att jag ska dö. Men varför sitter du där ensam på en stol? Jag vet inte. Kom och var med oss! Jag vill inte, jag tycker ärligt att ert prat i längden blir för enahanda.

Vad ska jag göra av den här timmen? I gamla bondesverige hade man sina givna sysslor och när man väl satt ner med kaffekoppen kom ingen fram till en och sa att det är farligt att sitta – på den tiden var man verkligen onaturlig, ty man brukade jorden. Nuförtiden är göromålen konstruerade och man får hitta på dem själv. Man har en timme framför sig, den är tom. Ska man torka ur badkaret? Ägna sig åt pilates? Åka till IKEA och äta billiga köttbullar med söt sylt? Trycka i sig nötter plötsligt stående vid skåpet? Vi ska dö och vad ska vi göra innan dess? Äta och sedan somna i en fåtölj, vakna, äta igen, somna..? Träna för att få knulla och för att kunna knulla? Om vi inte hade drivet att få knulla hade vi suttit kvar, blivit oformliga.

Vi går tillbaka, mot mindre kunskap, mot ett mer kännbart vacklande; mot det ordlösa, tanklösa. Såhär mitt i livet kommen vet vi allt mindre, vi kan inte vara säker på någonting längre, det är inte möjligt att lära känna en annan människa. Våra skikt av vetande är med erfarenheter fler. Det där med att förstå sig själv tillhör det förflutna (en tidigare ack så nödvändig fas). Att ha en klar världsbild eller ett fixt och färdigt värderingspaket är sedan länge klappat och klart (socialist, feminist, antirasist, pacifist… demokrat – ja, som reflekterande läsande människa kan man inte vara annat, det är ju självklart). Vi lever på, ändå. Dag för dag. Om vi inte tar livet av oss, eller dör i förtid av en olycka eller sjukdom (som skröplig och vacker människa går det inte att ideligen kontrollera symtom, eller hålla sig a jour med alla motsägelsefulla rön beträffande kost och motion – skulden och skammen kommer väl likväl som ett brev på posten vid första bästa dödsbringande diagnos: om att man inte gjort det man ska, åtminstone inte tillräckligt i tid. Eller så ödmjukar man sig vid det avslutande skarpa läget – kanske blir det ändå så). Ännu ett tag kan nyfikenheten få vara lika stark som rädslan: vad som helst kan hända oss.

Nästan varje gång jag öppnar dörren och går ut i trapphuset tänker jag sedan en tid – tre år? - på att ett slagträ i metall kan komma att stumt landa på mitt huvud. Den tanken är inget jag väljer, som så ofta väljer jag inte tankarna, utan de kommer varje gång till mig som vårens första fluga.

*
Nuförtiden vet ingen - eller i varje fall inte någon som det är något att räkna med - vem Tollarparn´ var, knappast heller han Sune Mangs eller Sven Arenfeldt eller den där Ulf Peder Olrog. Jag kan garantera er att ingen av de som flyhänt behärskar det teknokratiska; det vill säga den ständigt uppdaterade tekniken och som har stenkoll på sin egen förväntat förmerade ekonomi och var deras staket börjar och slutar - med andra ord ingen under fyrtio år - har någonsin hört talas om dessa fyra giganter.

Idag när jag kliver på bussen kanske chauffören säger hej och tittar på mig, medan jag fokuserar på att lägga mitt allmänna resekort mot en apparat och framsäger mitt hej samt tittar en meter diffust åt sidan, eftersom jag befinner mig i förflyttning i stort sett i samma rörelse som jag ser till att maskinen kontrollerar min biljett. Vad gör det med busschaufförerna då de sällan får möta sina passagerares ögon, med andra ord heller ingen annan människas ögon, under en arbetsvecka? Vad händer med deras arbetssituation? Hur påverkas de som människor då de under en så stor del av sin vakna tid så sällan får se in i en annans ögon, eller själva får blir sedda?

*
När jag var liten hoppade jag på tuvor och ut från strandkanter till flak av frigolit. Jag sprang då andra sprang, tvärnitade då andra stoppade, lade mig på magen på en bryggkant och tittade på fiskryggar. Jag jobbade med spade, skottade, grävde med hårda fingrar, plattade till snö med skyffel och skidor, sparkade loss klimpar av hårt packad snö. Jag brydde mig inte om att jag hade snö och is mellan sko och strumpa, och märkte inte att jag frusit förrän jag kom inomhus. Mina föräldrar var jag lös och ledig ifrån, liksom alla andra små var som jag. Alla ville ut, skulle vara ute, ville, där var alla, ute, det var där det hände. Det är smärtsamt svårt för mig att föreställa mig hur mitt barn har haft det som liten (han är arton år nu, 2016): han tillbringade ju den mesta tiden av alla sina tusentals barndomsdagar inomhus, där också vi, hans föräldrar, fanns. Tidigt begrep han väl att det inte var så roligt därute, för där fanns inga som han, inga generationskamrater, inga andra små. Vid Gud, måtte han ha (haft) ett rikt inre liv!

*
Det är i mitten av augusti. Jag hade varit på bio för en vecka sedan, på eftermiddagen, det var jag och fyra äldre damer: när jag kom ut blåste det en stark vind – den kastade sig mellan fasaderna som ett okynnigt troll - och jag promenerade förbi Stureplan. Sedan dess har det varit kyligare kvällar: jag bär långbyxor för första gången sedan maj. I träden hänger klasar av rönnbär, som stinna juver. På marken, aldrig långt ifrån där stenen blottar sig, står ljungen i blom. Svalorna och sädesärlorna är kvar, ännu ett tag till. Jag har börjat tända ljus, börjat sova med stängt fönster.

*
Moffa ägde inga badbyxor, han kunde inte simma och blev rasande så fort barn och kvinnor klev i båten. Han tyckte om att bada: gick sammanbitet gloende med svängande armar med skeva kalsonger med sträckt rygg ner vid stenig strand i det tiogradiga vattnet. En gång när han promenerade på Vasagatan i Stockholm (klädd i hatt och i ytterkanten av trottoaren, vådligt nära trafiken) såg jag på honom att han hade börjat grunna på något: efter ett par kvarter fick jag veta att han var mycket imponerad av att man helstekte kamel i huvudstaden. Jag förstod att han menade kebab; det pressade köttet som låg som en grov kropp runt en stång, innan man hade hunnit börja skära ner det flisa för flisa. En gång, hemma hos honom, visste ingen av oss vem som skulle lämna företräde åt den andre i dörröppningen mellan farstu och kök, och därför blev vi stående ett ögonblick alldeles intill varandra. Vi såg in i varandras ögon och det var enda gången. Jag minns hans blick som skör och sökande, lite rädd; inte utan kärlek, tror jag.

*
Förr i tiden (för fyra år sedan, för sjutton år sedan, nyss) var man tvungen att – när man väntade på bussen, stod i kö på ICA; på sängkanten efter man vaknat och just innan man lagt sig ner till kvällen – möta sitt inre vita ark med sitt svarta hål. Förhålla sig till det, till sin ensamhet, till döden, till övergreppen man utsatts för. Nu behöver man inte det: varenda tom stund; varje glipa kan man fylla med att plocka fram sin smartphone eller sin Ipad; kolla film, höra på en låt, bemöta folk och påståenden och texter på Facebook. Detta borde rimligen göra något med oss, vad gör det med oss?