Sextio barn på tre vuxna, att mota. Anna-Lotta hämtar plankan. Jag ställer mig bredbent i dörren, håller med handflatorna och fingertopparna hårt i dörrposten; tre barn slinker in under mina armar och fyra mellan benen. Ett gult med röda revärer gör bomben i akvariet i hörnet. Två helblå sätter sig ner med saxarna och börjar göra musik och klippa i varandras kläder och göra spontana utfall mot de andra - de gyllengula med stänk av kanel. Jag försöker få ögonkontakt med de jag har framför mig, många av dem har färska rivsår på armarna, som hade de varit i buskarna igen: de ler milt och knipslugt. Handlederna tar skada och ligamenten i fingrarna börjar slitas sönder, så jag släpper in dem: de väller in över tröskeln, som en pastellfärgad tsunami; som ett sopberg, med korpar och mögliga bilfåtöljer och ruttna frukter välter de in och jag kan inte göra annat än att gå till skåpet och hämta skyffeln och kanonen och kanadensaren.

Kanadensaren anställdes förra våren formellt som elevassistent, men eftersom han aldrig förstod åt vilket av dem – att han är fransktalande kan ha avgjort saken, eller att ingen sa något – så används han i egenskap av kropp och ingenting annat. Det ser ut att passa honom att tiga och att inte kommunicera med annat än händer och kropp, då och då med ögon när det handlar om att stävja eller ligga i framkant.

Jag tror först (i början) att det kommit att bli ett allvarligt fel på ventilationen, men det är Anna-Lottas tics: hon frambringar ett vispande läte mellan hårt insugna läppar och då spelar det ingen roll om hon är på gränsen eller om hon står med plankan. Jag har efter sju år börjat lära mig att det där ljudet upphör endast då Anna-Lotta ställt undan sig (bakom sofforna och de golvlånga grovt virkade gardinerna), eller när hon ställt till det och osnyggat sig (för då får hon fösa vatten in under brösten och mellan benen, bestänka magen och könsdelarna med citron och pomada).

Efter lunch fann jag två lila pojkar kammande varandras ögonfransar. De satt på linoleumgolvet där korridoren slutar, bakom en skärm, och de sög på varandras fingertoppar och reagerade inte när jag hostade. Anna-Lotta hade hämtat Pia. Nu var det Pia som gick med plankan, uppenbart haltande. Jag hade nycklarna, alla sjutton. Chefen Stefan körde runt igen, hostade fram skratt. Sykologen hade kommit ner, klappade händerna och visade och pekade – han luktade gratistvål och svindyr fitta. Så var det när det begav sig, vi gjorde så gott vi kunde, vi tyckte så mycket om barn och människor, mest sådana med tyll och knytskor, hårt kammade dervischer.