Det skulle givetvis springas och tävlas och vara först. En blå och en lite mer blå fastnade precis innanför storporten där trapphuset tog vid: de tuggade varandra, knuffade till, en högg till på okbenet och sedan direkt på örat så susningar uppstod, ögonen skulle ut. Man skrek gallskrik som stuckna och jag gick efter hjälp, galla kom, kaffet skulle runt. Anna-Lotta och Pia skulle ta den ena, tyckte jag rakt och direkt, medan jag talade förstånd mitt i steget hastigt nedvikt mot en bänk, lagd över. Anna-Lotta och Pia tittade tillbaks på mig så att jag trodde att de skulle, men när jag tittade upp hade de bara förflyttat sig åt det håll de skulle, deras riktning var inte bruten, de roterade inte på stället, de åt mat. Jag fick ta bägge, den blå och den lite mer blå. Sedan var de plötsligt kompisar, allt jobb i onödan, alla ögon som skulle rulla ut ur ansiktet helt i onödan, alla fyrkantiga meningar som skulle sys vid mun… i onödan.