Tiden vi hade har flugit bort som ett jas-plan, ibland önskar jag att jag fortfarande var ett litet barn.
kanske kommer jag att bli van, kanske inte
men det är lugnt för jag är inte den argsinte.
Jag känner en stark flamma men det är saksamma
jag kommer flippa ut mamma.
jag tänker dock inte ta på mig någon offerkofta men hans röst ekar i mitt huvud allt för ofta.
saknaden har utvecklats till en smärta, kan inte längre säga att jag har ett lejonhjärta.
kanske borde jag släppa allt
jag är bara så jävla rädd över att det kommer bli kallt.