Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Glassplitter

Glassplitter.

Glassplittret skrek så fort det nuddade marken.
Glaset skrek lika högt som min hjärna gör när den vill att jag ska ta mitt liv under en ångestattack.
Polisens teleskopsbatong krossade mina revben, men jag njöt utav smärtan. Är jag sjuk?
Vissa individer skulle anklaga mig för att vara sjuk i huvudet. Men jag ser mig som frisk.
Jag skrattar.
Gråter.
Skriker.
Skakar.
Jag lever.
Men man borde inte leva i denna världen. I denna världen som förstör våra lungor.
Inte för att jag skulle bry mig ifall jag dog, men min familj skulle bry sig om jag dog före dom.
Men egentligen, vem fan bryr sig.
Jag vill bara må bra.
Jag vill bara kunna leva utan att gråta.
Jag vill bara vara jag, så som jag var innan jag blev 11 år.
Det kommer troligtvis aldrig att bli så, men en grabb kan väll få drömma.
För att koppla ihop det här.
Jag drömmer om att må bättre.
Men jag drömmer också om att en atombomb spränger världen en vacker dag så att alla dör, så att ingen blir ledsen för att jag dör.




Fri vers (Fri form) av Smutsigkung
Läst 230 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-06-03 21:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Smutsigkung
Smutsigkung