Isen var för svag för att hålla uppe dig, men du var alltid den som vågade mest utav oss två.
Sprickorna formades under dina små vinterkängor men du skrattade bara åt det. Jag var för rädd för att gå ut, men jag va alltid för rädd för att klara av dina utmaningar.

Det var alltid du och jag, det fanns inga andra som vi inte ens kunde ha tänkt oss att ta med när vi skulle tälta i skogen bredvid mitt hus.

- Ingen får smaka på vårat godis eller läsk
Brukade du säga när jag frågade dig ifall Kasper kunde få följa med ut, för han frågade faktiskt 24 gånger ifall han kunde få följa med!

Jag brukade kalla dig för vilding, en sån dära Ronja rövardotter som gjorde som hon själv ville utan att lyssna på andra, fast du grät in vinter istället för att skrika in våren.
Jag vågade aldrig säga att jag älskade dig, fastän jag bara va 10 år så älskade jag dig.

Om jag hade sagt det så hade du kanske bara tagit det som ett skämt ändå. För det va sådan du var, du tog allting som ett skämt. Som när jag sa till dig att jag var för rädd för att klättra på taket, du skrattade åt mig och sa att jag va as feg.

Men du va ändå den enda som var i min hjärna dygnet runt. Som att du var fastlimmad med superlim.

Jag hatar dig nu när jag är 23.
Att du inte stannade kvar med mig.

Jag har ingen längre nu när du har flytt, jag lärde mig aldrig hur man skaffar nya kompisar.
Jag sitter kvar här i trädkojan som du tvingade mig att bygga ihop med dig. Jag hatar denna jävla kojan men jag sitter ändå här nästan varje dag.

Det jag vill säga är att jag saknar dig, men att jag föralltid kommer att hata dig.