Du tog min hand när den sista frosten smälte ifrån Sveriges yta.
Du borde ha tagit den när den första snöflinga kom ner ifrån skyn.
Vi sitter här, vid min gamla skola och röker cigg efter cigg.
På den gamla betongen krossar tår efter tår.
Röken åker in i skolans ventilation så att dom kommer känna av den på måndag morgon.
Vi var två förlorande själar som trodde att vi skulle laga varandra, naiva ungdomar som trodde att allt skulle bli bättre.
Men så fort solen gick i moln så va inte vi detsamma som när solen sken på oss.
Att inte kunna se det dåliga i det som är bra har alltid varit min största svaghet.
Jag hade en vision om att världen skulle förändras när dina läppar först mötte mina, men åh så fel jag hade.
Du borde också ha sett detta som jag nu skriver om, du borde ha vetat detta mer än vad jag visste.

Vinet och ciggen förstörde våra kroppar, det enda som höll ihop allting va Håkans skeva stämma som ekade i den tomma lägenheten.
Vi borde sluta vara så dekadent, vi borde sluta använda sådana svåra ord som vi egentligen inte själva förstod.
Vi borde vara ungdomar så länge som våra kroppar tillåter det, vi borde inte växa upp så fort som vi får tillåtelse till det.
Askan kunde ha symboliserat vårat liv, men jag vägrade att det skulle bli så cliche.

Det svåraste kommer vara att släppa det vi hade, alla kvällar vi skrattade så vi grät, alla kvällar då vi kände ångest så att vi grät.
Kanske kunde vi fortsätta att vara vänner, kanske inte. Men oavsett vad så skulle jag aldrig ha glömt dig.
Skulle aldrig låtit dig lämna min hjärna. Du skulle aldrig få lämna mitt liv på det sättet.

Det skulle aldrig ha blivit såhär men rosen har vissnat för längesedan, jag kunde inte hålla den vid liv längre.
Jag kunde inte hålla oss vid liv.
Snart så kommer jag inte orka hålla mig själv vid liv.
Vi kan säga att den vissna rosen kan vara våra livs cliche.

Jag säger hejdå till dig men jag säger hej till whiskey flaskan.