Jag hörde vinden säga tyst förlåt
men molnet hade redan blåst helt kallt
högt upp i rymden långt från mark och allt,
försvann, och kvar var bara all min gråt

Två ögon bländade av vårens ståt
de fylldes likt en källa tusenfalt
De saknar molnets mjuka grå gestalt
ty endast tårar vattnar jorden våt

Men moln i vakuum utan fläkt och ila
det längtar vindens fart från vår och höst
Vill åter regn mot mark välsignat strila

Och se, min molnstod dalar ner till tröst
den är tillbaka, skänker ro och vila
Nu värmer hjärtat åter i mitt bröst