Han brukade sitta framför spegeln och skriva. Det skulle nämligen bli ett litet porträtt av honom själv hade han tänkt. Han tog en djup suck och skrev ner det. Han rättade till hatten och skrev det.

Men mitt när han satt där så försvann han i spegeln. Förvånat tittade han om hans penna var kvar. Det var den. Men ingenting annat. Bara penna och papper.

Han var kanske en fiktion. Men var han ens det? Han var ju någonting annat än penna och papper. Så såg han en skata och tänkte, den är jag och skrev ner det. Så såg han ett träd och kände sig precis som det.

Men mitt i allt detta så såg han det inte fanns någon som helst logik i att vänta på sig själv. Här, där och överallt glödde världen.