Kostymen brände på P-A:s rygg. Solen sken starkt, trots att det var sent i september. Han gick ner på knä vid graven. Placerade blommorna först mitt på, tyckte att det såg konstlat ut och la dem lite på snedden, vilket bara såg slarvigt ut. Grämde sig, placerade dem högre upp.

”Det var alltid du som hade känsla för sånt här” Han log när han sa det.

Han tittade bort, såg hur de andra lagt sina buketter. De flesta gravar var dock tomma, ensamma och övergivna. Omhändertagna av vaktmästaren men utan någon som höll dem vid liv. Gravar som de levande låtit dö på riktigt. Något ljus brann på graven bakom honom. Ensamt på kyrkogården annars.

”Jag ville bara. Du vet hur jag är med ord, men jag ville bara berätta, du betydde så mycket för mig. Jag har, träffat en ny. Inte som oss, men, det är någonting. Du hade gillat henne. Du hade inte älskat henne, eller blivit bästis med henne, men du hade, tyckt hon var helt okey. Jag vet det, och det är därför jag kan gå vidare med henne. Jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskade dig, men det är ju så, du finns inte här längre.”

Han kände tårarna komma, bakom ögonen. De grodde, vilade. Han hade gråtit så mycket över det här redan att det bara var naturligt. En reflex om något.

”Du finns kvar hos mig. Du finns kvar i allt jag gör. Du finns kvar i Linnea, varje gång hon kommer hem så har hon blivit lite äldre, lite mer som du. Trots att jag försökte så är det ditt humör hon ärvt. Men hon har dina ögon, hon har ditt hår och jag älskar henne som jag älskade dig. Hon kallar Helena, den nya, för ”fjortis” när hon inte hör och det är väl okej. De kommer överens.”

”Men jag ville bara. Jag vet inte hur jag ska säga. Men jag har sagt så mycket här. Jag har pratat om hur jag saknar dig. Jag har skrikit över varför, varför du skulle försvinna. Jag har till och med… drömt om dig, när jag varit själv. Du finns kvar bland allt jag gör, och om jag ska gå vidare, om jag på något sätt ska klara det här. Om jag ska kunna hantera det. Jag måste säga hejdå. Du var det viktigaste i mitt liv, och du gav mig mitt enda barn, du tog hand om mig genom de tuffa åren, du räddade mig. Men du är inte här längre, och jag måste fortsätta, för Linneas skull, för Helena skull, för min skull. Jag kommer ihåg när vi träffades första gången, när du skällde ut mig för att jag tagit din plats” han skrattar till ”jag tror jag blev kär i dig då. Vi har alltid sagt att det hände mycket senare, men jag måste förstått då. Det var något med den dagen, jag kunde inte sluta le, jag gick hem till hon jag var med då, och det var då vi bröt. Det tog två månader till, visst, men det var slut där och då. Efter det fanns bara du.”

”Kommer du ihåg när vi skulle dela säng, den där första kvällen, och vi inte kunde sluta prata? Vi ville bara sova, vi skulle bara sova, inte göra något annat, men vi kunde inte. Det fanns för mycket att säga?” ”Eller när vi skulle ha vår första date, och allt gick fel, restaurangen var full och vi hamnade på den där korvmojen? Hur vi skrattade åt att din korv fortfarande var frusen, och vi sa att vi aldrig skulle säga det till våra barn? Kommer du ihåg hur vi skrattade när vi skrattade – som att inget annat fanns? Folk såg på oss som vi var dumma i huvudet, men vi kunde ju inget annat. Jag älskade dig, så mycket, de gångerna. Jag älskade dig jämt, men det var de gångerna jag visste att vi aldrig skulle skiljas. Att vi kommit rätt. Jag visste att vi skulle gå genom allt det här i livet tillsammans. Jag visste att vi aldrig skulle behöva säga hejdå.”

Rösten brast på sista ordet, och stora tårar föll ner nu. Inte reflexmässigt längre, utan kraftigt, medvetet, ofrivilligt.

”Vi skulle ju aldrig behöva göra det här. Jag skulle aldrig behöva göra det här, inte utan dig. Men nu är du inte här längre, och om jag ska kunna, om jag ska kunna göra något mer, så måste jag gå ifrån dig. Jag måste säga hejdå. Jag måste, jag måste sluta minnas dig. För min skull, för just nu skär du i mig. Just nu skadar du mig, bara genom att ha varit så jävla underbar. Just nu klöser du upp ärret du lämnade på mig gång på gång på gång. Jag måste säga hejdå. Jag älskade dig för mycket. Du var mitt liv och du var det bästa som hänt mig, och jag kommer aldrig kunna bli så lycklig igen, men, jag måste, glömma dig. Jag måste sluta tänka på hur ditt hår doftade när du sov, hur du smakade när vi druckit vin, tårarna i dina ögon när jag gjort något dumt. Din blick, när du såg på Linnea, er två tillsammans, inget i hela universum var vackrare. Jag måste få glömma de sakerna. Inte de stora sakerna, men de små, om jag bara kunde glömma de små, jag tror jag skulle kunna gå vidare då. Jag tror, jag tror, om jag någonsin ska kunna, göra något som spelar roll. Så måste jag glömma hur bra vi hade det. Jag måste glömma, inte dig, utan jag tror jag måste få glömma, oss. Jag kanske inte kan bli lycklig igen, men jag kanske kan få tro att jag är lycklig ändå?”

Graven gav honom inget svar, och inspirationen gick ur honom. Han var ensam och lite kall på en tom kyrkogård igen, och han tog bilen därifrån, fortfarande tårögd. Berättade inte för Helena var han varit, och hon frågade inte heller. Han gick och la sig tidigt den kvällen. Drömde ingenting, vaknade utvilad. Nästa dag var det en fin dag, färg i träden och svalt i luften. Friskt som en höstvind och han visslade för sig själv på vägen till jobbet.