Jag går ut. Det måste vara flera dagar sedan sist; nej - jag kom hem igår. Det var kallare då, vinden hårdnade till ett stenpulver då, jag kan känna det krasa i fickorna nu och när jag låter det rinna genom fingrarna låter det som snabbt framspolade klockslag. Jag föreställer mig en grön kvist som vänder sig, vrider sig mot ljuskällor som tänds och släcks, spotlights heta som solen den dagen när vi satt kvar på perrongen. När vi brände oss och flagnade till marken.

Nyckeln går av i låset. Axet faller till golvet. Kvisten krymper till ett strå. För att den måste göra det. För att den måste resa sig bakom vinden. Ett rödmålat, bukigt skepp och detta oroliga ljus som flackar under huden i min kropp, i min hand, letar sig ut i spikhålen och skuggar fram gestalter. Jag anar ett scengolv under dem nu, kulisser av ensamma träd som står tätt tillsammans. Först är det ohyggligt. Sedan: korta, skrällande applåder som flyttar sig genom salongen, aldrig breder ut sig. Rör sig runt som en planta, en flytväxt av något slag som låter rötterna driva fritt i det strömma vattnet.

 ~

Dikten är nära mig nu. Jag ser den på andra sidan järnvägen som en huskropp. Den är illuminerad. Djupt inifrån buken, ur hjärtvärnet. Omgiven av aluminiumställningar i hela sin höjd, tomma gångbroar, hårt höljd i byggplast; en moder och ett lindat barn som skyndar genom trängseln. Det viner i kraftledningarna. Jag tänker att de är kanaler, bär sånger tätnande till vatten. Ganges i ditt vita öga.

Och en ensam klang tonar upp och upphör tvärt, likt ett hjärtslag som inte föregås, inte efterföljs. Utan tid, utan blodbanor. Syredroppar burna likformigt i alla riktningar: ut, bort; häver sig genom natten. När jag ser omkring mig utgår ljuset från mig. Välver sig ut genom spikhålen och sluter dem ödmjukt efter sig.

Den gula stationsbyggnaden rafsar ihop sina skuggor och gömmer dem i famnen, vänder sig bort och faller på huk. Jag är stjärnans huvudlösa kropp och spikhålen öppnas och sluts; rör sig, driver som flytväxter över huden och över mina ögon, slår ut. Vattenhyacinter i blom över otillgängliga vatten.

Tvärt slutar det. Jag låter tummen möta fingertopparna i en fångande, tystande gest och syret faller ur luften. När jag vänder mig om står en blind kvinna som kanske är min dotter, hennes dotter, och hennes dotter i sin tur invid mig. De pekar mot byggnadsställningarna, pekar och går i blom. Kylan upphör utan att ersättas av värme. Jag rör vid värmen, rör där den skulle ha varit. Din bild målas på glas.

Hårt, envetet på glas. Kanske som en självklarhet.

 ~

Jag trodde först att löven börjat falla. Det är september men nu är det fjädrar, grå fjädrar, kråkfågelsfjädrar som sveper mot marken som inringade textavsnitt, understrykningar, hetsigt införda asterisker. Texten flödar orörd över himlen som en bred väg. Det är mörkt. Jag kan inte se den.

Ändå är jag oförberedd när det kommer. Som att svänga runt ett hörn och sugas upp i en folkmassa som rör sig fortare och fortare förbi rader av skyltfönster, betongpelare, kristusstatyer med förbundna ögon. Knuffar, slag. Växter i stenläggningen som bänder och vänder sig in i mörkret. Att dras med. En tom blick som vänder sig bort och blir den ohörbara tonen före en psalm, istället för den. Stiger. Sjunker. Stiger.

Ryggen brister på anteckningsblocket. På måfå regnar några av sidorna ut över gatan. Jag plockar upp dem och lägger dem i fickan. Ett skyltfönster lyser, fortsätter lysa. Lyser över gatan, över sidorna. Sedan gatan. Sjunker, stiger. Sjunker.

 ~

Den kvällen. Karminröda rankor klättrar mot bangårdsmuren, söker efter det vikande ljuset som obönhörligt sviker.

Dikten är en järnvägsväxel, slår genom flödet, delar upp varandet i tunga strömmar och leder det undan mot något annat. Jag tar ett fast tag och håller i tiden, ser genom den som förglasad sand som innesluter dig, innesluter händerna -

Det är sent och den enda människa jag kommer att se har redan krupit in i gnisslet som skär från en ostämd cykel. Men jag kommer att möta två djur, en igelkott och en råtta. Igelkotten, utanför den asiatiska livsmedelsbutiken. Jag hör hur den hyssjar åt sitt hjärta när den går förbi mig. Råttan klättrar runt på skärvorna vid banvallen. Båda rör sig tyst, snabbt, sökande. En stark spegel kastas emot mig. När jag sträcker ut armarna rakt genom tiden, in i stållabyrinten, är det alltid i det vita dammet de landar. På perrongen där du inte kastade dig ut. Som du stannade kvar på.

En bloddroppe ringlar ut från törnet och kullrar över näsan, tar mark i det vita dammet. Utan att andas söker jag efter din puls samtidigt som jag ser den skjuta ett rött valv över mitt högra öga. När jag vänder mig om mot ljuset är du inuti det och inuti mig. Byggplasten flikar sig och slår oändligt långsamt.

Och du. Brunn. Välsignelse. Valnötsblad.