det går inte skriva ur den här känslan
liknelser gör den inte klarare
den drar sin vita krita tydligare själv
vässar den och mosar den mot marken

något skall ändå skrivas
om dess ekosystem som lever, kokar, väller
om hur varje enskildhet slås undan hela tiden, hur summan av rörelse består
om dess näringsväv och undanflyktigheter

längtan som jagar en känsla av skuld
som fångar och dödar och äter otillräckligheter
som aldrig hinner undan

sorgfåglar ryttlar mot bankande moln
spejar bortom det som blivit mot det
som inte är

undran över vad eljest kunnat vara
är markens örter, bär förtvivlans kronblad
repas av förblindade gaseller

snabba, rädda däggdjur av flyktigt hopp
som skyggar bort bland löven med spelande morrhår
vissa nätter vågar de sig ut
och några återvänder

mellan vattenhålen hetsar och kullrar minnenas flockar
rör sig eller vitnar
vitnar, rivna

ständigt fångar något något annat,
skal och sköldar bryts,
ger näring till det som springer efter
och det som trycker

alltid lever det i väven,
alltid dör det
alltid blir den ett snörpande, drivande nät

allt tycks något känna vittring av:
en tygleopard som plockas upp från golvet
en handfull gryn som faller mellan fingrar
en blick som fastnat under ögonlocken

och så purpursvarta steg som mosar marken:
saknadens dinosaurie,
som slukar allt,
av ingenting tycks hotad