när platta hustak drunknar i blå skugga
och tyst droppar ned i floden
graverar jag mitt spjut med Horus tecken
ristar min kropp med avstånd
plöjer i dammet, bruset

när min brors ögon går ner
bakom nattens och dagens låga, undrande stenar
doppar jag bladet i olja
sköljer min kropp ur kärl
av undanflykter, närvaro

 ~

hur varje minne ligger
i en korg av bortglömdhet
hårt hårt flätad
mörkret tätt mot mörkret

varje evighet är en spänd köl
som sakta bryts
eller plötsligt splittras
katarakter
bakom draperier

kärlek, rådslag, morgondofter
kallnat bröd och honung
dukat glest på breda, svarta tyger

 ~

viljan formas till strandbankar
där skuggan uppfunnit solen

nilkrokodilen vältrar sig upp
för att sova
stjärtspetsen vilar i vattenbrynet
precis som rädslan och lögnen

inte heller det är bara mitt
ett delat mått

i solnedgången skall den jaga
eller avstå

 ~

balsamerarna sjunger
om pelargångar,
knippen av blommande rök
särande jorden och tyngden
som slungskott, andetagen
ned i stenen
förrän de upphör

stjärnan Thuban nedlyft
runt ett bäcken

 ~

när bladet dras ur fröets gömme
multnar höljet fort
som i pupiller bakom kol och lösgjort hår i dunkel
jag sjunger
tungt sjunger stentaket
tillbaka
slocknande namn