som att brinna i kontakt med luft
som att veta när man ska ge upp
som att inte veta

som att ha så nära till skratt
att man kan peta sönder det genom skyddsdräkten
blymönja

som att känna själens rörelse
som en projektil genom vävnaden
inte ämnad för dig

som ett ringlande hårstrå på sovrumsgolvet
som att det är så vägen måste gå
en ändlös skälvning genom arkiven

som rullande gräsiga kullar
fullgrävda av kaninhål
ner till absoluta noll, till ångpannan & haven

som att bli som du
som ärgen på taket på kyrkan som aldrig byggdes
som lavar på stegarnas rundstav

som koltrasthonans ögonvalv
där svart blänker helt utan grönt
spegellösheten