En näckrosblomma hade sett sin tid,
på ytan låg blombladen och flöt.
Det såg vackert ut, gav en känsla av frid.
Lugnande och stort, jag tror jag njöt.

Och sjöfåglarna sjöng sina sånger,
som rop, som något de berätta.
Lommen flög över tjärnen flera gånger
och vildmarkskänslan blev den rätta.

Solen bröt igenom molnen ibland,
såg ner på droppar av regn som föll.
Och livet sträckte mig sin hand
och jag tog den ömt så att den höll.

Det är september nu, ja det är höst
och luften känns klarare än förr.
Regnet gav sig och blev tystnadens röst
och visdom, och en möjlighetens dörr.

Ute i tjärnen en vindil piskade,
det glittrade och ringar spred sig.
Lev för friheten vinden viskade
och ytan krusade sig för mig.