du vet
att vattnet bara rinner nedför
och ändå står vi så högt vi kan komma
och vätan rinner nedför våra kroppar

så sent att månen lämnat in
och så tidigt att solen fortfarande gäspar

fotspåren är ensamt krystande och ensligheten en
enda lång vandring genom ökenlandskap

tänk hur enkelt det borde vara
att vi kunde hålla varandras hjärtan i gemenskap
i alla parallella Universum som existerar
och ändå så existerar vi inte i denna värld

vi är ju motviktens enda anledning att finnas
och ekvationens sorglösa summa i all oändlighet
och just där min fina

ser du hur resultatet av det som kunde finnas
sakta utveckla sig till den vackraste av fän

älskar minnet av dig

älskar att du finns någonstans

älskar att du ( kanske ) vet

att jag ( kanske ) finns

även när tiden inte riktigt förstått sanningen.