En diamant bildas i hörnet på hennes öga.

Richard drar cykeln bredvid sig. De går tillsammans, genom stan. Hösten har blåst in från norr och löven har fladdrat ner på cykelbanan. Något i luften doftar snö, och även om det fortfarande är varmt i solen så skvallrar varje skugga om minusgraderna som är en månad eller så bort.

Hon stirrade rakt fram, och han kunde bara se hennes profil de gånger han vred sig mot henne. Hon var snygg, på sätt och vis. Han hade varit hemma hos henne för någon vecka sen, lagat mat, och om han någonsin varit kär i henne så var det den kvällen, när hon struntat i glasögonen för att hon inte behövde dem, när hon struntat i det där påklistrade leendet hon hade ibland, när hon struntat i den där sjalen av personlighet som hon drog på sig när de var med andra. Självsäker, inte tvekat i någon rörelse, och när de väl ätit, när vinet väl tagit slut, när de suttit bredvid varandra i soffan, när hennes hand kommit över hans lår, när hon dragit honom till sig. När de…

”Jag vet inte vad jag ska svara på det” Han blir förvånad själv när han hör sig säga det. Det låter dumt. Det låter som en undanflykt. Det låter som något den dryga killen i en film skulle säga.

I periferin ser han att hennes mungipor glider uppåt, att hon ler till. Accepterande. Ett leende från någon som redan vet att hon förlorat.

”Det finns inte så mycket att säga.. Jag ville mer än du” Hon talar monotont, som att hon läser från en broschyr. ”Men du visste det också. Richard, det var taskigt. När du inte ville ses mer, du kunde bara sagt det”

Hundra tankar susar genom hans huvud, han trycker ifrån varenda en, fokuserar på att krossa löv med däcket. ”Jag har… haft så mycket nu bara.” Ännu en idiotisk, dum, korkad, egoistisk kommentar.

”Då borde du sagt det. Alltså, senast. Jag .. öppnade mig för dig.. Om du inte.. att inte säga något..” Hon hade slutat le mitt i meningen där. ”Det är taskigt Richard. Taskigt på riktigt.” Såg hjälplös ut. Det gjorde ont i honom, att se henne ledsen. Det gjorde ont i honom för han visste att det gjorde ondare i henne.

Han hade nästan somnat, den gången hon syftade på. Hon hade legat uppkrupen på hans bröst, svävat med i hans varje andetag. Hon hade smugit in i det, kontrollerat att han var vaken först. Frågat någonting om ingenting. Han hade svarat. Det var då hon hade viskat det, sakta, som att varje ord var ett skört löv som kunde falla isär om hon inte var försiktig. ”Jag tror…. Jag… älskar dig”

Han hade blinkat till. Två hjärtslag av panik. Smekt hennes hår. Tagit ett hårdare tag om henne, gungat henne genom natten, viskat vackra ingenting ut i mörkret. Det hade fungerat, men han hade förstått då att det var slut, att det inte kunde fortsätta mer.

”Jag.. trodde det skulle bli bättre.” Det lät dumt också, men den här gången var det ändå sant.

”Det blev det inte.”

Stel tystnad, elektrisk stämning. Hade någon gått förbi med en mobil hade den hamnat i radioskugga. Han vill säga förlåt, men det skulle bara låta löjligt.

”Nej, jag vet. Förlåt” han såg upp mot henne. Hon såg tillbaka, diamanten i ögonvrån vibrerade. Ett snyftande från henne och hon vände sig bort. Ville väl inte låta honom se. Han tänkte att han kanske skulle säga något men så vände hon sig tillbaka, ett enda glansigt spår nerför hennes ena kind, inte mer. Hon hade gråtit över det här förut.

De var utanför hennes port nu. Stod stilla. Hon vred sig mot honom igen, ögonkontakt som brände sig fast i honom ”Sköt nästa bättre” Han velade om han skulle ge henne en kram eller inte, men hon vände sig om innan han hunnit bestämma sig och gick ifrån. Han tror han lyckades få ur sig ett hejdå innan hennes rygg vreds runt husknuten och försvann från hans universum för alltid.

Han var gjord av stål. Hon av glas. Det fanns inget han kunnat göra, när hon kom tumlandes mot honom. Han borde hållit sig undan från början, han borde läst av den här situationen för länge sen, och han hade gjort det om han hade brytt sig, om han hade orkat tänka lite längre. Smällen skar honom, visst, och det tog en dag eller två för honom att damma av sig, men den krossade henne, lämnade henne i små bitar över golvet omkring. Han såg sig själv i bitarna, reflekterande av någon som bryr sig, men inte så mycket som han borde.