Paris 1947

Käraste Vasilij

Det känns som en evighet sedan jag lämnade dig.
Jag saknar redan dina brev med frimärken som jag vet
att din världsvana mun kysst varje hörn av. Märken
från olika sällsamma städer. Breven nedklottrade,
förlåt kära du, med din vackra prosa. Många av mina
klänningar har doft av din eggande eau de colonge
samt ett svagt stänk av trygg piptobak. När jag
vandrar längs stadens gator händer det att jag tar
miste på män tills de vänder sig om. Aldrig är någon
annan lika vacker, aldrig har en mans mun varit så
utsökt som din. Men du är vacker och du har en
strålglans och värdighet som jag inte ens med mina
penseldrag och färgpalett kan återge. Är jag för
känslosam? Du älskar att jag hyllar ditt yttre, det
vet jag om. Dina ord slår mig på fingrarna men jag
kan måla bättre än du, nej det var väl inte riktigt
sant. Nästa gång vi ses tänker jag avmåla dig med
ett lakan svept över din hud, sittandes som en av
antikens herrar. All min stormande kärlek till dig
min egen hjälte Vasilij, kärlek som bara etsar sig
starkare. Ha en underbar tid bland de andra stora
och skriv i ditt hjärta varje dag.

Med svindlande kärlek
Din Gabriele

PS. Jag kommer nog att åka hem till Tyskland i maj