PS.
Rummet andas ensamhet när de sista årtagen tystnar i dimman. Tiden tycks oändlig. - Följ ljuset; ropar vi i blindo. Havet sörjer inte den store fiskaren utan omhöljer honom med töcken. Innan vi vaknade hann vi räkna till två tredjedelar. Så mycket förlorar vi, på land, i hav och i luft. Nu när tårarna inte räcker blev de utrotade utan varken själ eller samvete. Vi som älskade världen är snart ensamma om att känna till det. Ja vart ska vi hän, lille vän.

Gemenskapen torkar. Döden lurar. Desperationen tänds. Krigslarm hörs. Och här sitter man med en massa pengar....
DS.

Jag, den okände!