Morfars far och jag har mycket gemensamt
vi fick båda beröm för våra sång röster
men vi fick en fattigdomsstämpel
vars märke sig aldrig löser.

Han fattig torpare som led av astma
en dödlig sjukdom då
drog fram en stor barnaskara
dom var många inte få.

Jag en arbetslös som närmar sig pension
vars liv aldrig fått lyfta aldrig fått barn
efter mig en tom klyfta.

Han tvingades se barn gå hungrig
jag möter tiggare.

Vad är våran arvs synd?